Elsa är multisjuk. Hon är reumatiker och har fibromyalgi, IBS, Sjögrens syndrom, hjärtproblem, diabetes, artros och psoriasis. Hon har haft tre hjärtinfarkter. Hon har en stelopererad fotled, protes på båda sina knän och har svårt att röra sig. Utomhus tar hon sig fram med hjälp av en permobil. Hon har psykiska problem och det går mycket långt mellan samtalen och mötena med de två barnen som båda bor i Nyköping med sina respektive familjer. Det är ett ömsesidigt beslut, varken barnen eller Elsa har orkat med en regelbunden kontakt. Men det har aldrig varit någon tvekan om att sonen och dottern kommer att ställa upp om Elsa behöver specifik eller akut hjälp.
Därför var det naturligt att Elsa skickade ett SMS till sin dotter tidigt på morgonen den 14 mars. Hon skulle vräkas och hade ingen aning om var hon skulle ta vägen.
Dottern har inga synpunkter på beslutet att vräka Elsa – lägenheten har över tid utvecklats till en sanitär olägenhet, helt belamrad av sopor, delvis angripen av mögel och nedkissad av katter och hundar. Men hon oroar sig för var hennes mamma ska ta vägen efter att samhället låst dörren bakom henne. Elsa har utan framgång bett att få flytta till ett boende, anpassat efter hennes behov. De båda barnen har också slagit larm om misären och bett att mamman ska få plats i äldreboende.
Klockan 05.56 den 14 mars plingar ett första SMS i dotterns mobil. Elsa skriver att hon mår fruktansvärt dåligt. Knappt två timmar senare skickar Elsa ett nytt SMS. Hon har ont och vet inte hur hon ska orka men skriver att hon ska gå och vila. Dottern blir orolig. Hon ringer och ber att Elsa häver socialens tystnadsplikt. Elsa är förvirrad men ringer ändå sin handläggare. Enligt dottern sägs inget om var Elsa ska ta vägen efter att hon tvingats ut ur lägenheten. Hon har tackat nej till att inhysas i gamla Polishuset i Oxelösund eftersom hon är rädd för klientelet där.
Dagen innan den planerade vräkningen mejlar Elsa till sin socialsekreterare och frågar var hon ska ta vägen. "Blir det en koja i skogen?" skriver hon desperat.
När Elsas dotter pratat med socialsekreteraren messar hon sin mamma igen. Ingen respons. Hon fortsätter ringa och messa men får inget svar. Nu börjar tanken gro. Dottern säger till sina arbetskamrater att hon tror att mamman är död.
40 minuter innan Elsa ska vräkas är hennes dotter på plats på parkeringen i Brandkärr. Ingen aktivitet märks i lägenheten, ingen spanar ut från fönstret, inga gardiner fladdrar.
Nu kommer vräkningspatrullen. Det är personal från kronofogden, HSB, socialen, kommunfastigheter och saneringsbolaget som tillsammans ska gå in och avhysa den 70-åriga kvinnan.
– Nio personer ska vräka min psykiskt sjuka mamma. Jag säger att jag tror att mamma är död men ingen tar mig på allvar, säger dottern.
Kronofogden ringer på dörren men ingen öppnar. De ropar i brevinkastet men ingen svarar. Det tar ett tag att få fram en huvudnyckel. Dottern upprepar: "Jag tror att mamma är död."
Klockan 13.30 går kronofogden och saneringsfirman in och hittar Elsa.
Hon begravdes enligt sin sista vilja, utan att några närstående var närvarande.
Dottern och sonen säger att det på sätt och vis känns lugnare nu när mamman är död och har fått frid. Men tankarna lämnar dem inte.
Efter visst krångel har de fått ut dokumentation från mammans kontakter med bland annat socialtjänsten och sjukvården. Barnen är kritiska mot att mamman inte fick den hjälp som krävdes för att hon skulle kunna leva ett drägligt liv.
– Hur kan någon få leva såhär? Det var många som visste hur det såg ut runt henne. Hon ville komma till Myntan men fick avslag för att hon var för frisk. Dagen då hon skulle vräkas hade hon ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Det drev henne nog att ta sitt liv. Vi berättar det här för att det inte ska kunna hända någon annan, säger dottern.
Fotnot: På vräkningsdagen bokade Elsas socialsekreterare, enligt sina egna anteckningar, ett rum för Elsa på Clarion hotell till och med den 21 mars. Det finns inget som styrker att Elsa nåtts av den informationen. Elsa är ett fingerat namn.